Här en återanvänd och delvis uppdaterad notis som jag skrev på hemsidan för drygt 20 år sedan (2021-07-18).

(Artikeln delvis publicerad i Svensk Numismatisk Tidskrift 1-2002)

Många gravörer var verksamma under 1700-talet. Var mynten präglades känner vi till, men vem som graverade dem vet vi inte alltid. Nedan följer lite resonemang om gravörer mm.

Vem graverad Lindgrenska kronor och var?

En osäkerhet finns huruvida myntpunsarna var myntgravörens personliga egendom eller om de var myntverkets egendom och kunde nyttjas av flera gravörer. Jag vill nedan försöka visa att vissa av 1700-talets punsar har gått i "arv" inom den Wikmanska familjen, att familjen kanske graverat fler mynt än vad som tidigare varit känt och eventuellt också varit verksamma i Stockholm..

Ett tidigt och mycket intressant exempel är runstycket från 1720, varianten med Lindgrenska (Wikmanska) kronor. Av hävd har alla runstycken från Ulrika Eleonora ansetts präglade i Stockholm. En avvikande åsikt har framförts i en artikel "Intressant hybrid väcker frågor... ", Mynttidningen nr 10-1994, som anger Avesta som myntort. För Avesta som myntort talar dels hybriden, dels frånsidans likhet med det svåra runstycket från 1746. Tittar vi närmare på de punsar som använts för de Lindgrenska kronorna hittar vi snart en puns som förefaller gått i arv, frånsidans kronpuns. Denna förekommer också på de tidiga exemplaren av Fredrik I:s enkelslant 1730-1744 och då som åtsidekrona (kronan är punsidentisk!). Intressant i sammanhanget är att myntgravören i Avesta under denna period bytts ut, Anders Wikman har ersatts av Johan Wikman. Punsarna förefaller alltså ha gått i arv. Punsidentiteten stärker teorin om att rundstycket med Lindgrenska (Wikmanska!) kronor är präglad i Avesta.

1749 års krona

Nu är det inte bara kronpunsen från 1720 som återanvänts. Åtsidekronorna på 1ÖrKM 1749 och framåt återfinns också på enkelslantar från Adolf Fredrik, de med liten frånsidekrona, och Gustaf III. Här är både Johan, Carl Johan och Johan Gabriel Wikman involverade som gravörer. 1749 års kronor har dessutom använts på alla därefter präglade runstycken. D.v.s till flera regenter, av olika gravörer och på skilda myntverk. Samtliga 1ÖrKM efter 1749, 1750 undantaget är präglade i Avesta, medan 1750 har Stockholm som myntort. Myntgravör i Stockholm 1750 var Daniel Fehrman. Fick Fehrman låna kronpunsen för att färdigställa stampen till 1750 års mynt eller var han inte alls involverad i arbetet? Kanske var det så att stamparna färdigställdes i Avesta men att myntningen skedde i Stockholm. Var så fallet kanske vi inte med säkerhet kan ange Avesta som myntort för myntet 1720 med Lindgrenska kronor!

Hur står det då till med silvermynten från mitten av 1700-talet. Dessa är från Stockholm, det vet vi sedan länge. Men var graverades mynten och av vem? Jag fortsätter jakten på punsidentitet och finner att 1749-års krona används på silvermynt, närmare bestämt på tioöringarna (12 öret) från såväl Fredrik I:s som Adolf Fredrik:s tid..

Under 1700-talet präglades en mängd olika mynt i Stockholm allt från dukater till ören och i många olika valörer. I Avesta var tillverkningen mer begränsad och bestod huvudsakligen av tre kopparmynt (1ÖrKM, 1ÖrSM och 2ÖrSM). Arbetsbelastningen torde alltså ha varit ojämn mellan myntorterna och troligen var man tvungen att hjälpa varandra för att lyckas framställa de mynt som statsmakten krävde. Jag ser här två alternativ:

1) Tillverkningen av stampar till vissa Stockholmsmynt utfördes i Avesta av de där verksamma gravörerna.

2) Myntgravörerna lånades ut från Avesta till Stockholm, när arbetsbelastningen var ojämn. Gravören tog helt enkelt sina arbetsverktyg och reste till Stockholm, för att utföra arbete där.

Graciös frånsida, Typ: Gustafsson

Frånsidekronas utformning är unik i 1ÖrKM-serien. Vem som graverat detta mynt är okänt. Kronan är dock mycket lik den som pryder dubbeldukaten samma år. Måhända samma gravör, stilen är hursomhelst mycket lik, se nättheten i utformandet och dekorationen i kronringen, båda är graciösa! Kanske är gravören Hedlinger, som då skulle vara upphovsman till två av Ulrikas kopparrunstycken. Dock förefaller det inte som om Hedlingers åtsida och frånsida samtidigt använts. 

En annan intressant detalj på myntet är M:et. M:et har en utformning som inte förekommer på andra 1ÖrKM, däremot finns ett identiskt M på tvåmarken 1719 vilken troligen är graverad av Hedlinger.

Sveakronorna 1724-26

1724 byter 1ÖrKM skepnad, nya sveakronor börjar användas. Den första typen av sveakronor används bara fram till 1725. En liknade krontyp används sedan 1725-26. När tillverkningen av 1ÖrKM återupptas 1746 börjar en ny typ att användas. Gravören av 1724-26 års kopparmynt är enligt egen utsago Engel Hartman (se brev refererat i NNUM 1942 s.93-95). I ett brev till Kammarkollegium 1730 vädjar han om att åter få börja gravera mynt, han refererar till mynten 1724-26 vilka han är mycket nöjd med och som han beskriver som schvungfullare utförda än mynten 1719-21.

Krontypen 1724 är dock inte ny i den svenska myntserien. Den förekommer så tidigt som 1683 och då på enmarksmynt. Faktum är att alla enmarker från 1683 till 1717 bär krontypen (se högra bilden nedan). Det är t.o.m troligt att det är samma kronpuns som använts under alla dessa år. Kronorna är av  exakt samma storlek! enda skillnaden är kronringen. På markmynten består den av en (svag-)linje. På slantarna av olika dekorationer; ovaler, kuler och romber. Vissa exemplar av 1ÖrKM uppvisar dessutom under dekorationen svaga spår av just det, en linje (se vänstra bilden nedan).

Intressant i sammanhanget är vilka gravörer som verkat före Engel Hartman. Krontypen infördes 1683. 1681 tillträdde en ny gravör, Arvid Karlsteen. Mycket talar för att det är Karlsteen som graverat mynten från början av 80-talet och framåt. Mynten får efter hans tillträde som gravör en mer uniform utformning och antalet varianter minskar markant. Som de flesta andra gravörer hade Karlsteen lärlingar. Den förste och kanske mest kände är Carl Gustaf Hartman, som under flera år verkade som myntgravör, denne var far till Engel Hartman! Kan det måhända vara så att kronpunsarna 1724-26 var ett gåva från fadern. När Engel hade slitit ut punsarna fick han inga nya uppdrag...

Den beskrivna kronpunsen tas ur bruk 1725 (efter 42 års bruk!). Den har under åren sakta men säkert slitits ut. I samband med präglingen av 1ÖrKM slits den högra kronspetsen sakta ned och blir kortare och kortare. (jmf bilderna ovan). I slutet av 1724 börjar även ett blad i kronan att förstöras och i början av 1725 är punsen så förstörd att punsen inte går att använda längre utan den kasseras.

Hur byttes stamparna ut

Troligen byttes stamparna ut en och en, och inte parvis. Går vi tillbaks till Olof Skötkonungs tid vet vi via Malmers stampkedjor att varje stamp utnyttjades så länge den höll eller kunde ge en acceptabel prägling. Och detta är naturligt då det var en lång och besvärlig procedur att tillverka stampar. Åtminstone vad gäller Ulrikas mynt går det också att hitta stampkedjor.

Kedja1. Myntet med små arenburgska kronor har en karakteristisk frånsidestamp med en liten "päron"-formad krona. Samma frånsidestamp förekommer också på mynt med den normala arenburgska kronor.

Kedja 2. En liten krona med (65256) pärlor i kronan förekommer 1719. Via denna krona kan man åtminstone hitta en kort stampkedja om tre mynt.

Mynt     Frånsida Åtsida     

1                 A             B         A - Frånsidan med den lilla kronan

2                 A             C         

3                 D             C        D - Frånsida med stor krona

(Intressant är att ca 75% av de kända mynten i stampkedjan har refflad rand. Mer om detta nedan.

Stamparna till 1 ÖrKM har också används vid prägling av 1/2 ÖrSM. En skadad stamp (Fredrik I 1720) med en "krok" på F i FRS har använts på båda valörerna. Att samma stamp används till två olika valörer är mycket ovanligt.

Prägling på felaktigt myntämne

1ÖrKM med refflad rand (präglade på Publica Fide, PF nedan) beskrivs ofta som mynt präglat på felaktigt myntämne. Då mynten normalt präglades på nödmynt med rutad rand eller slät rand. Enligt de då gällande förordningarna skulle Publica Fide ompräglas till 1/2 ÖrSM och de åtta sista nödmynten, de med rutad rand till 1 ÖrKM. Ibland blev det fel och 1 ÖrKM 1720 och 1721 (Fredriks mynt) med refflad rand är ovanliga. Trots förordningarna förefaller det som att vid prägling av vissa 1ÖrKM har man använt sig av det tyngre  myntet (Publica Fide)medvetet, se exemplet med stampkedja 2 ovan. Där är 75% av de av mig kända exemplar har refflade kant. Samma fenomen finns vad gäller Lindgrenska kronor där fördelningen är ungefär 50/50.

1/2 ÖrSM 1720-21 präglades på PF och har alltså refflad rand och en vikt kring 7,2 gram. Vissa av dessa mynt med refflad rand har dock en för låg vikt och väger bara 4,5 gram. Orsaken till detta är att felaktiga myntämnen har använts vid präglingen av det underliggande nödmyntet. Publica Fide har präglats på plantsar avsedda för Wett och Wapen, det nödmynt som Publica Fide skulle inväxlades mot enligt

Kungl.påbud 1717-12-07. I sällsynta fall har dessa underviktiga PF sedan ompräglats till 1/2 ÖrSM. Någon dylik prägling av 1 ÖrKM är ej känd, men är teoretiskt möjlig, dvs med refflad rand, ett dubbelmisstag som medfört ett mynt med fel kant men med rätt vikt!!!

Ett mynt som definitivt har präglats på felaktigt myntämne, är ett 1 ÖrKM 1720 överpräglad på nödmyntet Kronan. Myntet är intressant ur flera aspekter bl.a. att dess ursprungsvikt bara är 3,6 gram och att det har en ny randtyp, tvärreffling till skillnad från PF:s snedrefflade, Dessutom finns det ingen förordning där överprägling av Kronan beskrivs, utan Kronan skulle användas vid plåtmyntstillverkning !

Följande gravörer har varit med och skapat 1ÖKM serien:

Källor:

NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995, 1995

Sveriges Mynt 1719-1776, Lindgren 1953

Sveriges Mynt 1521-1977, Ahlström m.fl.